Crazylady

Vad är man rädd för?

Jo, att bli utsatt för granskning av andra personer och bli förudmjukad genom att göra bort sig, så att det blir genant, pinsamt och löjligt; att inte duga. Dessa rädslor och tankar upptar en stor del av sociala fobikers tillvaro.

Man är rädd för att rodna, tappa tråden, stamma, sätta i halsen, skvimpa ut kaffet, eller säga något olämpligt. Ångesten kan växa under veckor före föräldrarmöten, grupparbeten eller personalkonferenser, eller inför en bjudning eller måltid på restaurang. Blotta tanken ger upphov till panik; hjärtat klappar, man svettas, blir svag och får orolig mage. Gynokologisk undersökning kan vara en prövning som undviks. Ibland har man ett ärr eller födelsemärke som får oproportionerligt stor betydelse.

Personer som stammar eller har medfödda skakningar kan också ha svårt att uppträda obesvärat.

Många sociala fobiker får kroppsliga ångestmanifestationer när de skall säga eller göra något som ställer dem i fokus för andras uppmärksamhet. Symtomen kan vara rodnad, stamning, svettning, skakningar, hjärtklappning, yrsel och domningskänslor.

Sociala handikapp gör dig beroende av andra

Vissa kan inte ringa upp en okänd person eller myndighet, hämta ut ett rekommenderat brev eller köpa en biobiljett. Det kan vara omöjligt att skriva sin namnteckning när någon ser på eller använda en offentlig toalett.

Risken för att en social fobiker inte söker de utbildningar eller anställningar han/hon annars skulle vilja ha är lätt att förstå. Dessutom uppstår ofta ett svårhanterligt beroende av föräldrar, syskon, maka/make eller t.o.m. barn för att klara vardagens alla situationer.

Känslan att misslyckas ältas och dröjer sig kvar till nästa gång vilket ger ett sämre utgångsläge. Denna onda cirkel för med sig att man resignerar. Resignationen går ofta över i nedstämdhet med mindrevärdeskänslor, förtvivlan eller apati och sömnlöshet. Det finns risk att du glider ner i en behandlingskrävande depression.

Social fobi ger olika grader av sociala handikapp. En del lever ett hyggligt liv med familj, jobb och vänner. De svårast drabbade lever i smärtsam isolering, utan möjlighet att etablera par-relationer, umgås med vänner eller klara ett arbete i kontakt med andra personer.