Crazylady

Har nu suttit här hemma med 2 underbara små vovvar ett tag..Visst 2 dagar låter inte så mycket men det är det kan jag lova om man är helt ensam och inte kommer nånstans heller. Men glad att lillvovven också är här..Han gör mig ju iallafall gladare och det är ju nån som verkligen behöver mig just nu:-). På ett annat sätt än den andra hunden liksom. Han är så liten! Visst har det gått bra att vara själv också men idag har det varit extra jobbigt. Hade så mycket energi igår jämfört med vad jag brukar ha. Jag tvättade mattor, dammsuga, torka golv, diska, var säkert ut med hundarna ca 7-8 ggr på små promenader. Vill ju att sambon ska kommer hem till ett fint hus. Men just idag har jag bara dammsuga, städa lite i sovrummet och ska snart ner o lägga i tvätt i maskinen. Känns som jag inte kan leva upp till att göra allt dedär jag borde. Och det gör att jag känner mig mindre och mindre värd. Har ringt till min psykolog massa ggr nu och lämnat meddelande på telesvar men hon hör aldrig av sig. Har ju så svårt och ringa till receptionen och prata eftersom jag ju har socialfobi m.m. Men känns som att dom aldrig fattar läget. Vill ju gärna ha klart min utredning innan älskade bebisen behagar komma ut. Helst av allt vill jag bara lägga mig ner i sängen o inte göra ett skit!
 

Värdelös är namnet på mig! Jag kan inte va och kommer nog aldrig bli den perfekta flickvännen, vännen m,m! Jag är mig själv och med det så innebär det tyvärr att jag mår dåligt och vill bort typ var och varannan dag..Behöver känna mig älskad och bekräftad jämt känns det som..Orkar sällan göra det jag borde såsom ta hand om tvätt, disk, laga mat m.m. Jag har svårt att gå ut på ställen jag inte trivs på..Känner mig hotad och orkar inte ta mig för saker en duktig person borde. Vad jag än försöker med och även om jag känner att jag lyckats så känns det som att det inte duger..Kanske överdriver jag, kanske får jag inte den bekräftelse jag bör få?? Jag är helt vilsen där eftersom jag alltid agerar på ett visst sätt. Ser liksom ingen ljusning trots att jag blir stolt över det lilla jag klarar. Men jag är psykiskt-sjuk och det försvinner ju knappast bara sådär. Känner mig inte det minsta ok..Snygg, sexig m.m NEJ NEJ!! Graviditeten har fått mig att öka ännu mera i vikt vilket är rätt självklart..Men att knappt ha kläder och vad jag än köper så sitter det så jävla fult på mig. Jag känner mig inte kvinnlig och orkar snart inte bry mig trots att det skär i hjärtat att alltid känna sig ful och aldrig få höra motsatsen. Jag är bra på att skapa mig egna tankar o fantasier om mig själv och omvärld då jag inte känner mig älskad. Kanske har höga krav på människor men det anser jag att många har om mig också! Mitt liv har aldrig varit lätt och just nu blir det värre för var dag som går. Den enda ljusning är mitt älskade lilla knyte i magen. Orkar snart inte med att känna att vad jag än gör så blir det fel. Jag är oönskad och irriterande! Hatar mig själv och mitt liv!! Mår så sjukt dåligt! Önskar att jag var en bättre person och värd att älska!