Crazylady

Vet varken ut eller in längre. Från att känna total lycka över min ängel till att känna bitterhet och hat. Hat mot att inget någonsin får bli som man tänkt sig. Vi har ju försökt medvetet i över 1 år nu. Efter 2 missfall så blev vi äntligen gravida. Min lycka och mina tankar om livet i framtiden fyllde mig av ett lyckorus. Jag har fan velat haft en liten sen jag var ca 15 år. Men istället för att lyckas har det blivit missfall o abort tidigare. Har träffat män som  haft barn sedan tidigare och tagit hand om dom precis som mina egna. Men sen kommer ett litet wakeup call HALLÅ DET ÄR JU INTE MITT BARN EGENTLIGEN. Och ändå så lägger man ner oändligt med energi och älskar dom små liven ändå. Känslan av att jag inte får min lilla ängel och tankar om andras lycka och förhållanden har bara gjort att jag känner mig ännu mera värdelös och ännu mera hat känner man inför det här såkallade "livet". Jag skulle fan bli en bra mamma och göra allt för att mitt barn ska ha det så bra som möjligt trots sämre ekonomi m.m. Jag vet hur det är att växa upp med en familj som har taskig ekonomi och kanske inte bor på det bästa stället. Men det är erfarenheter och inget jag beklgar någon för. Vi hade iallafall varandra och det gick hur bra som helst. Jag har så svårt att få in i huvudet att jag kanske måste döda min lilla ängel än en gång. Jag hade lovat mig själv att aldrig göra det igen. Har aldrig kommit över aborten jag tvingades göra 2006. Det sitter kvar och kommer nog göra ett bra tag framöver. Trodde att jag och sambon skulle få den familj jag alltid drömt om. En familj som bara känner lycka av att ha varandra och inte bara ser till alla hinder. Trots att det kan finnas många. Men det är ju mitt kött o blod liksom. Ohhh blir tokig på alla tankarna som ständigt snurrar i huvudet. Tänkte eventuellt ta med mig Natalie och åka till Johanna & Patrik ett tag.

"What you want from me is life, not a stupid poem
I'm sorry for doing what I know I'll regret for all eternity"