Vafan e detta?
Sambon fick ett samtal från Natalies morsa idag! Hon påstår att jag eller Roger misshandlar henne tydligen. Hon har enligt dom varit blå bakom öronen 2 veckor nu. Men hallå barn kan ju göra sig illa lite när som helst. Och jag tror mycket på att detta är ett försök till ensam vårdnad. För inte fan skulle vi väl misshandla lilla Natalie heller. Möjligtvis att dom gör det eftersom hon kom hem till oss med brutet ben innan hon ens kunde gå, samt blåöga för några månader sedan och blåmärken på kinderna i flera veckor tidigare. Blir så jävla lessen av sådana anklagelser mot oss och jag som tagit hand om Natalie sedan hon var ca 8 månader när hennes egna mamma inte hade tid eller lust då hon hellre festade o drack hutlösa mängder. Varför inte visa tacksamhet istället. Nej nej miss-piggy är inte en sådan person. Hon halvt ignorerade hennes barn redan från födseln nästan och är man alkis o bor med en annan alkis så då får jag inte riktigt det att gå ihop. Att dom helt plötligt kommer med sådana anklagelser. O varför är ett barn blå bakom öronen vettefan. Visst hon brukar ju låna ett diadem av mig som ju sitter bakom öronen men att bli blå av det?? Såå jävla arg o ledsen över att få höra nåt sånt här när man verkligen gjort allt för henne när hon vart hos oss. Vi har åkt o hälsat på vänner o min familj och vi har det hur bra som helst. Fyyy o tvii för människor som inte kan erkänna sina egna misstag och istället måste hitta på nåt för att lägga över lite skuld på andra. Visst kan man också anmäla folk för anklagelser utan grund??
Herregud så mycket man måste orka med! Jag mår dåligt! Vill bara ha nån här som förstår och som jag kan få gråta ut hos. Men istället blir det att hålla allt inne och låtsas som ingenting.
Kram på er alla!!
Blir abort ändå...FYYY FAAN
Imorgon kommer aborten att påbörjas med första tabletten. Känner bara sorg o smärta just nu. Kan knappt tänka klart. Vill bara få möjligheten att få föda mitt egna barn liksom. Jag orkar inte. Ska försöka åka med Johanna till Gävle en stund idag och sen blir det till att handla lite mat. Vill bara gräva ner mig! Imorgon kommer besöket ta ca 30 minuter med information och sen första tabletten. Och sen blir det ett besök till på Torsdag morgon och får då flera tabletter och så blir jag kvar där ett bra tag. Då avslutas allt...FAN FAN FAN FAN!!! JAG FÖRLÅTER ALDRIG MIG SJÄLV DENNA GÅNG. MEN VAD GÖR MAN LIKSOM.
Hur fan kan man döda sitt egna barn??? Jag känner sånt hat!!
Såhär ser det ut just nu :-)
Såhär ser det ut just nu :-)
Vandrar i en dimma
Vet varken ut eller in längre. Från att känna total lycka över min ängel till att känna bitterhet och hat. Hat mot att inget någonsin får bli som man tänkt sig. Vi har ju försökt medvetet i över 1 år nu. Efter 2 missfall så blev vi äntligen gravida. Min lycka och mina tankar om livet i framtiden fyllde mig av ett lyckorus. Jag har fan velat haft en liten sen jag var ca 15 år. Men istället för att lyckas har det blivit missfall o abort tidigare. Har träffat män som haft barn sedan tidigare och tagit hand om dom precis som mina egna. Men sen kommer ett litet wakeup call HALLÅ DET ÄR JU INTE MITT BARN EGENTLIGEN. Och ändå så lägger man ner oändligt med energi och älskar dom små liven ändå. Känslan av att jag inte får min lilla ängel och tankar om andras lycka och förhållanden har bara gjort att jag känner mig ännu mera värdelös och ännu mera hat känner man inför det här såkallade "livet". Jag skulle fan bli en bra mamma och göra allt för att mitt barn ska ha det så bra som möjligt trots sämre ekonomi m.m. Jag vet hur det är att växa upp med en familj som har taskig ekonomi och kanske inte bor på det bästa stället. Men det är erfarenheter och inget jag beklgar någon för. Vi hade iallafall varandra och det gick hur bra som helst. Jag har så svårt att få in i huvudet att jag kanske måste döda min lilla ängel än en gång. Jag hade lovat mig själv att aldrig göra det igen. Har aldrig kommit över aborten jag tvingades göra 2006. Det sitter kvar och kommer nog göra ett bra tag framöver. Trodde att jag och sambon skulle få den familj jag alltid drömt om. En familj som bara känner lycka av att ha varandra och inte bara ser till alla hinder. Trots att det kan finnas många. Men det är ju mitt kött o blod liksom. Ohhh blir tokig på alla tankarna som ständigt snurrar i huvudet. Tänkte eventuellt ta med mig Natalie och åka till Johanna & Patrik ett tag.
Vandrar i en dimma
Vet varken ut eller in längre. Från att känna total lycka över min ängel till att känna bitterhet och hat. Hat mot att inget någonsin får bli som man tänkt sig. Vi har ju försökt medvetet i över 1 år nu. Efter 2 missfall så blev vi äntligen gravida. Min lycka och mina tankar om livet i framtiden fyllde mig av ett lyckorus. Jag har fan velat haft en liten sen jag var ca 15 år. Men istället för att lyckas har det blivit missfall o abort tidigare. Har träffat män som haft barn sedan tidigare och tagit hand om dom precis som mina egna. Men sen kommer ett litet wakeup call HALLÅ DET ÄR JU INTE MITT BARN EGENTLIGEN. Och ändå så lägger man ner oändligt med energi och älskar dom små liven ändå. Känslan av att jag inte får min lilla ängel och tankar om andras lycka och förhållanden har bara gjort att jag känner mig ännu mera värdelös och ännu mera hat känner man inför det här såkallade "livet". Jag skulle fan bli en bra mamma och göra allt för att mitt barn ska ha det så bra som möjligt trots sämre ekonomi m.m. Jag vet hur det är att växa upp med en familj som har taskig ekonomi och kanske inte bor på det bästa stället. Men det är erfarenheter och inget jag beklgar någon för. Vi hade iallafall varandra och det gick hur bra som helst. Jag har så svårt att få in i huvudet att jag kanske måste döda min lilla ängel än en gång. Jag hade lovat mig själv att aldrig göra det igen. Har aldrig kommit över aborten jag tvingades göra 2006. Det sitter kvar och kommer nog göra ett bra tag framöver. Trodde att jag och sambon skulle få den familj jag alltid drömt om. En familj som bara känner lycka av att ha varandra och inte bara ser till alla hinder. Trots att det kan finnas många. Men det är ju mitt kött o blod liksom. Ohhh blir tokig på alla tankarna som ständigt snurrar i huvudet. Tänkte eventuellt ta med mig Natalie och åka till Johanna & Patrik ett tag.
"What you want from me is life, not a stupid poem
I'm sorry for doing what I know I'll regret for all eternity"
Bio idag!
Hej alla goa!
Idag har jag o sambon varit på bio. Vi såg Wallanders "Hämnden".Den var otroligt bra och mycket mycket spännande. Dock lite creepymen det e ju bara bra hehe. Skulle så gärna vilja se Changeling, Yes man också.. Var ett tag sen vi var på bio så det var jättetrevligt..Men nu är vi hemma igen och jag börjar bli trött. Är såå otroligt snuvig och täppt också och har varit det i över 1 månad nu..Bläääää. Tur att det finns "Otrivin" hemma. Kan omöjligt somna om jag är täppt i näsan o säkerligen inte sambon heller då jag snarkar så mycket då hihi.
Natti Natti alla sötisar!!
Bättre humör redan ;-) åå såå en såå såå fin låt!
Dags att skita i alla som vill än allt annat än gott. Jag e bättre än så!!!
Med pågående utredning om graviditet o en stor cysta på äggstocken och relations bekymmer o saknaden av min kära voffe o mina vänner och allt annat skit som händer just nu så känner jag innerst inne att jag bara skulle vilja avsluta allt en gång för alla. Självklart har jag väl haft självmordstankar otroligt länge men aldrig såsom nu. Jag känner mig trampad på, känner mig som en leksak, känns som om man inte skulle va värd nåt för någon. Jag försöker få tankarna att gå framåt, men efter senaste veckans kris med graviditet o förhållandets alla problem så vet jag inte hur man gör riktigt. Jag vill ju bara känna att jag är älskad och jag vill inte att nåt händer min bebis i magen. Oron och att försöka så gott det går med att hantera allt själv har gjort så jag givit upp det mesta. Jag är tyvärr inte den starka person jag borde vara. Eller såsom alla i min familj sett mig. Jag mår skit o jag gör allt för att överleva dagen. Jag uppfattas som elak o gnällig. Men det är något jag inte har någon som helst makt inför. Antar att det har med min "sjukdom" att göra. Jag har ett jäkla humör och har svårt att inte säga vad jag tycker i vissa situationer. Men just den senaste veckan har jag fullständigt tappat kontrollen på mig själv och på mitt liv. Dels för att jag vill veta om jag verkligen är älskad eller om jag har "orsakat" hat! Jag har tagit på mig all skuld till att livet är som det är och förståelsen och stödet jag fått av vissa person förr är helt borta. Ingen hör av sig längre och jag känner mig så ensam. Sitter hemma varje dag när jag helst av allt vill jobba o sköta mitt liv och hålla huvudet högt i alla situationer. Känns lite som att depressionen kommit tillbaka och denna gång värre än någonsin. Barnet jag tror jag väntar hmm låter skumt men orkar inte gå in på det just nu, fick mig att bli världens lyckligaste. Men när det kom fram att jag inte borde vara det till 100% så rasade min värld samman igen. Har verkligen längtat efter barn så länge o efter 3 missfall o en abort och utebliven mens blev jag bitter. Sa att jag inte ville ha en familj och att det inte är nåt för mig. MEn självklart e det ju så när man e rädd att bli besviken än en gång. Jag hade låtit hatet till mig själv växa och när jag fick veta att jag var gravid igen tänkte jag ÄNTLIGEN! O inbillade mig en sagolik lycka mellan mig o sambon. Livet är inte rättvist ibland, men antar att jag själv inte riktigt orkar bry mig längre heller. Livet har bara blivit en plåga och helst av allt så vill jag bort bort bort. Men så enkelt e det ju ändå inte. Trots att jag kanske inte beter mig bra och att jag inte är älskad av den jag verkligen älskar så går det ju inte att bara fly från allt. Trist nog har jag tagit åt mig all kritik nu och tänker att det mesta är väl ändå mitt eget fel. Fan va jag e trött på det här nu! LIVET, OLYCKAN, KÄNSLAN AV ATT INTE RÄCKA TILL, INTE VA TILLRÄCKLIGT BRA, TILLRÄCKLIGT SNYGG, KUNNA VA TILLRÄCKLIGT SNÄLL O OMTÄNKSAM, EN FRISK O GLAD PERSON SOM INTE BRYR SIG OM VAD ALLA ANDRA TYCKER HELA TIDEN OCH BARA KÄNNER ATT HON MÅSTE FÅ KÄNNA SIG ÄLSKAD.
